Två dygn med Svenska Franciskushjälpen
Dagboken som PDF (sida 2-4)
Kristi kärlek lämnar mig inget val. Just do it!
Vi får i ”dagboksform” följa Franciskushjälpens volontära fältarbetare i kärlekens diakoni under två dygn.
Här bor en hemlös fembarnsfar som ofta ber för vårt arbete. På frågan om hur han orkar pekar han med
handen mot himlen och säger "Jag har inget annat kvar förutom Gud"
Första dygnet
“Klockan åtta vaknar jag av att telefonen ringer. Jag får veta att ett polskt par, Aleksander och Maria, väntar utanför Katolska kyrkan och vill ha hjälp med att komma tillbaka till sitt hemland. Under samtalet ringer även mobiltelefonen. Då får jag höra att en kvinna, Jeanette, väntar med sitt två år gamla barn vid Röda Korset och vill ha hjälp med att fixa ett boende. Hon har flytt från en man som hon bott tillsammans
med i Skåne.”
Karin, som tjänar vid Svenska Franciskushjälpen, berättar om hur några
dagars arbete kan se ut. I Göteborg, där Svenska Franciskushjälpen startats, finns ett nätverk av olika organisationer som alla arbetar för utsatta människor. Det är personer ur detta nätverk som denna morgon ringer Karin för att be om hjälp.
Besöker socialjouren
“Jeanette har försökt få hjälp vid ett socialkontor i den stadsdel där hon har bott den senaste natten men blivit hänvisad till den stad hon flytt från. Vi kommer överens om att jag ska följa henne till socialjouren.
Men först ringer jag Bengt, en av volontärerna, för att hjälpa Aleksander och Maria. Han kommer efter att ha hämtat Johannes – en nykter missbrukare som har bott på gatan under en sexårsperiod – vid ett Franciskanskt kloster. Johannes har varit portad från de flesta boenden men det har fungerat bra att bo på klostret. Vi ska följa med honom senare för att titta på ett referensboende – ett slags skyddat boende.
Blivit rånad
Bengt hämtar mig, Aleksander och Maria, som berättar att de har blivit rånade. Nu har de varit i Sverige i en månad och sökt arbete. De är trötta och vill hem till Polen där de har ett barn.”
“Vi kör dem till Socialjouren. Där blir vi tillsagda av en Securitasvakt att först göra en polisanmälan, eftersom de har blivit rånade, innan vi kan träffa en socialsekreterare. Vi gör en anmälan och åker sedan tillbaka till socialjouren.
Socialsekreteraren där hänvisar dem till konsulatet i Malmö, och Maria, som pratar engelska, får dra historien åtminstone en gång till. Antagligen har de nu fått åka hem till Polen, men vi vet inte säkert.”
“Johannes har nu väntat i bilen i två timmar, tålmodig som han är. Vi åker till referensboendets personal och väntar på hans socialsekreterare.
Titta på lägenhet
Vi får höra att vi skall få titta på en lägenhet till honom senare under dagen. Det visar sig att den är på 92 kvadratmeter. Eftersom den är så stor blir han orolig för att ensamheten ska bli alltför påtaglig och att han därför ska få återfall. Vi kör honom tillbaka till klostret”.
“Sedan åker vi till Hammarkullen där Jeanette och barnet finns. De väntar på gatan med allt de har fått med sig förvarat i plastpåsar. Sedan hon flydde från mannen har hon flyttat runt bland bekanta. Hon har sökt hjälp tidigare men bara blivit erbjuden ett boende i sin hemkommun
– en trappuppgång från mannen som misshandlat henne. När vi presenterar oss för henne märker vi att hon är lite rädd och distanserad. Vi åker till socialjouren och möts av en Securitasvakt. Vi får vänta i ett nästan tomt rum skyddat med pansarglas. Barnet är ledset och gråter. Efter en stund får vi träffa två underbara socialsekreterare. Jeanette var orolig för att åka till socialjouren eftersom hon tidigare under dagen blivit mindre vänligt bemött på ett annat kontor. Och så kommmer vi till detta då...”
Ordnar boende
“Sekreterarna pratar om var hon kan bo. Det enda de kan erbjuda henne är pengar till hotell. Vi säger att hon kan få bo i Franciskushjälpens
rum vid Katolska kyrkan, där det finns toalett, dusch och trinett. Eftersom vi inte har något upphandlingsavtal med socialtjänsten ännu kan de inte utan chefens tillstånd placera mamman där med tanke på att hon har ett barn med sig. När barn är inblandade måste det finnas någon som kan se till barnets bästa. Socialchefen känner till att jag har arbetat med barn i många år inom socialtjänsten och därför beviljar hon boendet. Då får vi snabbt bestämma en kostnad för boendet. Vi säger
450 jämfört med kommunen som skulle ta 4000. Hade vi inte gjort det hade Jeanette troligtvis glömts bort. Hon får 70 kronor i matpengar och en ny tid på socialkontoret nästa dag.”
“Jag åker och städar rummet så det blir beboeligt och hämtar leksaker och kläder från mitt barnbarn. Sen köper jag mat och blöjor. När jag kommit hem på kvällen tvättar jag deras kläder. Jag oroar mig för nästa dag, och bekymrar mig över att de inte har några skor. Då ringer det från Gatljus (Gatljus är ett jourboende för män i regi av en Svenskkyrklig
frivilligorganisation). När jag berättar om Jeanette erbjuder de mig både skor och leksaker.”
Till akuten
“Nästa dag ska jag åka ner till henne vid Katolska kyrkan, men bara 100 meter hemifrån träffar jag en man som har ett begynnande epilepsianfall.
Han har varit uteliggare i många
år och vi känner varandra väl. Vi tar spårvagnen till Östra sjukhusets akutavdelning, eftersom han inte vill att jag ringer efter ambulans. Jag lämnar honom där, och på spårvagnen till Katolska kyrkan möter jag två andra hemlösa män. Den ene har spytt ner sig, så jag stannar
till vid en hjälpcentral där han kan få en dusch och nya kläder. Sedan åker jag och hämtar Jeanette. Vi åker till socialtjänsten, och där får vi träffa två nya socialsekreterare. De vill inte bevilja fler nätter på Franciskushjälpen. I stället erbjuder de ett jourboende för både Jeanette
och barnet för att se hur de fungerar tillsammans. Där kommer de att vara övervakade dygnet runt. Jeanette uppfattar det som att de kommer hamna på ett barnhem. Hon blir ledsen och gråter eftersom hon tror att barnet ska bli omhändertaget. Jag förklarar för henne hur det egentligen
är och hon blir lugnare igen.
Får stanna
I bilen på väg tillbaka till Katolska kyrkan svimmar hon och kräks. När vi kommit fram börjar jag packa ihop deras grejer. Vi väntar på en socialsekreterare som ska hämta dem och åka med dem till utredningshemmet. Jeanette går ut och röker, och då ringer jag tillbaka till socialkontoret. Jag säger som jag tycker att det inte är lämpligt att göra så här. Barnet har bara efter en natt börjat bli hemmastadd och lugn. Det här kommer bara att oroa barnet igen. Jag vill inte bidra till det och säger till dem att de får komma och packa ner hennes saker. Då kovänder de på socialkontoret. Jeanette beviljas fler nätter i Franciskushjälpens rum.”
“Därefter ringer telefonen. Nu handlar det om en ung kvinna som har blivit traffickerad och är gravid. Jag bestämmer mig för att träffa henne och få henne till en barnmorska, som kan ta emot henne i all hemlighet. Eftersom hennes hallick vet var hon finns, så byter vi bil två gånger på vägen. Lyckligtvis mår barnet bra och växer som det ska. Jag åker hem och slänger mig utmattad på sängen.”
Hemlös man från Vitryssland som tidigare varit med i kriget i
Afghanistan och i krigstraumat regrigerar han och "vill inte finnas"
Andra dygnet
“Nästa morgon ringer det igen. En rumänsk kvinna, Cornelia, med sin treårige son har sökt sig till Katolska kyrkan för att få hjälp. Hon talar bara rumänska så vi fixar fram en tolk, som kommer inom en timma. Vi försöker reda ut vad som hänt. Eftersom hon berättar att hon har en dotter som hålls gisslan i Rumänien, misstänker vi att hon är utsatt för människohandel. Hon vill ha hjälp med att fixa arbete och bostad men det är inget vi kan hjälpa till med.
Vi rekommenderar henne i stället att ta kontakt med migrationsverket för att söka asyl och säger att vi gärna hjälper till med det. Då blir hon jätterädd och orolig och springer iväg. Vi får tag i henne och lugnar ner henne. Hon förstår att vi inte är farliga. Vi lovar att hjälpa henne till en kvinna som hon kan bo hos i ett av Göteborgs ytterområden. Vi handlar mat och blöjor eftersom de inte har någonting med sig. Senare på dagen ser vi henne tiggande på stan, men vi ger oss inte till känna för henne. I stället ber vi några hemlösa som vi har en god relation till att hålla koll på henne. Det händer att vi ber dem om hjälp på grund av att de vet och får höra saker mycket tidigare än myndigheterna.”
Hemlöst par
“Kort därefter träffar jag Oskar och Britt, ett par som inte har någonstans att bo. Oskar är berusad och har slagit Britt. Jag försöker få honom att prata med mig och ger Britt en adress till ett boende för kvinnor där hon kan få skydd. Hon tar tacksamt emot den. Oskar märker inte ens när hon far iväg i taxi. Jag ser att han har ett mycket infekterat sår på handen, och ber honom följa med till Sahlgrenska sjukhuset. Han går med på det, men när vi är där uppträder han ganska provocerande och gapigt. Jag försöker lugna honom och lämnar honom sedan där.
I stan träffar jag Bert, en hemlös man som brukar bo på offentliga toaletter. Han vill ha hjälp med tillnyktring och avgiftning.
Jag ringer tillnyktringsenheten (TNE) och frågar om det finns plats för honom. Det gör det, så vi åker spårvagnen dit.
Cornelia nära utvisning
“Senare på kvällen, när jag kommit hem, ringer en hemlös och berättar att Cornelia har snattat och i samband med det slagit någon. Hon har tagits av polisen och de tänker skicka tillbaka henne till Rumänien. Hon och barnet är kvar på polishuset, trots att man inte får hålla kvar kvinnor med barn. Jag ringer dit, tack vare mitt samtalet kopplas socialjouren in igen. När ett barn som vistas på gatan är inblandat måste socialjouren vara inkopplad. Jag berättar
för polisen att hon har ett barn som är gisslan hemma i Rumänien, och tycker att de ska vara försiktiga. När de får veta att hon troligtvis är utsatt för människohandel beslutar de att inte skicka tillbaka henne – annars hade de kunnat göra det redan samma dag. I stället får hon och barnet en plats på ett utredningshem.
|
