Svenska Franciskushjälpens volontärer
Franciskushjälpen drivs helt och hållet av volontärer.
Cirka 150 volontärer har hittills utbildats inom den årliga volontärutbildningen.
Mattias Wihlborg är en av dem. Här berättar han varför.
Mattias Wihlborg
Reportage av Kristoffer Mauritszon från tidningen "Sucken".
Reportaget som PDF
Kyrkan har i uppdrag att ta sig an de fattiga. Manga, som moder Teresa och den helige Franciskus, upplever denna kallelse som något mycket större och djupare än bara ett socialt engagemang. Det har handlat om att möta Jesus själv för att ge honom mat, kläder och omsorg - precis som han sagt: ”Vad ni gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
I Göteborg möter vi Mattias Wihlborg. Han är engagerad i Franciskushjälpen, en förening vars volontärer ger sig ut på stadens gator för att söka upp och hjälpa de mest behövande.
Varje lördagskväll
bäddar man för hemlösa i sporthallen vid katolska skolan av Notre Dame. Så knyts kontakter som kan bli en väg tillbaka för den som
hamnat utanför samhällets skyddsnät. Mattias har varit med sedan starten i höstas [hösten 2006] och tycker att han redan lärt sig massor:
- Förr trodde jag att hemlöshet bara drabbade psykiskt sjuka och missbrukare. Nu ser jag att många helt enkelt faller genom systemet, för att de inte får någon bra hjälp när de verkligen behöver
det. En svår skilsmässa kan ofta räcka för att någon skall hamna på gatan.
Hur kom det sig att du blev volontär hos Franciscushjälpen?
- Jag hade en brinnande längtan att hjälpa
hemlösa, helt enkelt. Jag ville kunna kalla mig kristen, både i hjärta och i handling. Kyrkans kallelse att ordna kläder och husrum åt de hemlösa är väldigt
stark, tycker jag. Sen har jag alltid undrat hur ett liv som hemlös
funkar. Hur orkar man fortsätta leva?
Ar det roligt att jobba sa här?
- Ja, det är roligt. Jag träffar många sympatiska, trevliga människor. Jag trodde nog att det skulle vara mer kämpigt, mer kaos. Men det är som biskop Anders skrev i herdabrevet inför fastan: I Sverige är vi rika och deppiga, medan indiska gatubarn kan stråla av glädje. Jag upplever samma sak här - många hemlösa är nödställda
och mår dåligt, fast kan ända le!
Vad är det svåraste?
- Ibland känner man sig maktlös. Jag är rädd att möta någon som är så oerhört trasig att den inte går att hjälpa. Det är också frustrerande att se hur illa samhället fungerar, hur lätt folk trillar ur systemet.
Hur gör man om man vill hjälpa en hemlös?
- Det är viktigt att vara sig själv; att inte klä ut sig i någon konstlad helighet. Det är ju ett möte med en annan människa. Det är inte alltid lätt att se Kristus i den människan, men det är värt ett försök. Om man verkligen vill hjälpa skall man engagera
sig i nagon organisation. Det blir lättare när man har kontakter
och kan hjälpas åt.
Varför är det inte fler som engagerar sig tror du?
- Vi är för bekväma. Vi jobbar mycket, men mest för vår egen skull. Vi vill ha plasma-tv när vi kunde lägga energin på vettigare saker. Ofta vill man inte hjälpa någon
för att det är ”deras eget fel”. Men det kvittar - man kan göra det för Kristus!
Jag vill poängtera att alla verkligen kan göra något, det kvittar hur lite. En femma kan betyda att en hemlös
hittar en toalett där han slipper frysa ihjäl om natten. Den som har möjlighet borde inte tveka att fråga
hos närmsta hjälporganisation: ”Finns det något jag kan göra?”
|
